Under de senaste åren har Finland arbetat med att utveckla kulturpolitiken. År 2009 utarbetade undervisnings- och kulturministeriet sin kulturpolitiska strategi fram till år 2020 och år 2010 lämnade regeringen en redogörelse om kulturens framtid till riksdagen.

Både strategin och redogörelsen diskuterar de många omvärldsförändringarna som påverkar kulturpolitikens mål och medel, preciserar målsättningar och ger konkreta förslag på hur målen kunde nås. Men att uppställa mål är inte nog, nuförtiden förutsätter statsförvaltningen att man också följer upp hur åtgärderna verkställs för att få en uppfattning om deras effekt och om målsättningarnas samhällspolitiska relevans.

I samband med undervisnings- och kulturministeriets arbete med strategin genomfördes ett projekt med indikatorer för kulturpolitik i samarbete med Statistikcentralen och Cupore, Stiftelsen för kulturpolitisk forskning i Finland. Indikatorprojektet hade i uppdrag att: 1) identifiera och definiera centrala indikatorområden för kulturpolitisk genomslagskraft för den kulturförvaltning som styrs av undervisnings-och kulturministeriet, 2) kartlägga informationsbehovet för kvantitativa och kvalitativa indikatorer, 3) insamla befintlig indikatorinformation om kulturpolitiska genomslagsområden och föreslå åtgärder för att insamla sådan information som saknas, 4) utveckla ett produktionssystem för insamling av statistik och information från kultursektorn eller föreslå utvecklingsåtgärder, samt 5) sammanställa en rapport om indikatorer för kulturpolitik och beskriva projektets målsättningar, centrala resultat och iakttagelser.

Rapporten analyserar behovet att skapa indikatorer för kulturpolitikens samhälleliga genomslagskraft samt möjligheten att skapa sådana indikatorer som stärker den kulturpolitiska kunskapsbasen. Konst- och kulturverksamheten har en mångsidighet som gör det svårt att verifiera sektorns samhälleliga genomslagskraft. Kulturverksamheten är kreativ, aktiv och dynamisk och dess effekter beror på våra erfarenheter, upplevelser och tolkningar. Dessutom är det svårt att peka på kausalitetsrelationer som kan uppstå över längre tidsperioder.

Det kan vara svårt att urskilja genomslagskraften i de åtgärder som verkställts av de kulturpolitiska aktörerna (t. ex. ministeriet) från effekter som beror på andra åtgärder. Åtgärderna står i ett ömsesidigt förhållande och också andra förvaltningsområden kan genom sina åtgärder åstadkomma kulturella effekter. På motsvarande sätt kan kulturpolitiken ha effekter på andra områden i samhället.

Inom kulturpolitikens område finns det tillgänglig information och data om kulturutbudet och antalet aktörer inom konst- och kulturfältet samt om publik- och deltagarmängder. Det finns information om statens stöd till konst och kultur och om kulturbranschernas och de upphovsrättsliga branschernas andel av BNP. Under senare år har man arbetat med att få mer information om kulturekonomin; konsumtion, import och export etc. Kulturekonomin är ingen indikator men en viktig del i den helhet som beskriver kulturpolitikens samhälleliga genomslagskraft.

Projektet identifierade många aspekter som är viktiga och intressanta med tanke på att påvisa kulturpolitikens genomslagskraft, men informationen är tillsvidare varken systematisk eller tillförlitlig och därför kan man inte kalla dem indikatorer. Sådana aspekter är t. ex. kulturell mångfald, kulturellt hållbar utveckling, interkulturell dialog, kulturaktivitet och delaktighet, kulturens roll i att främja välfärd och hälsa, samt nya utmaningar som gäller användning, konsumtion och produktion av kultur på nätet. Det är en krävande uppgift att bedöma och verifiera de kulturpolitiska åtgärdernas kvalitativa genomslagskraft då de involverar flera förvaltningsområden. Internationella projekt som utvecklar alternativa indikatorer till BNP är intressanta med tanke på att demonstrera kulturens effekt. Kulturområdet hoppas på en sammansatt indikator som kan användas för att påvisa kulturens värde och betydelse för nationens materiella, intellektuella och mentala tillgångar.

Rapporten innehåller förslag till hur information om ovannämnda frågor kunde inhämtas. Tillförlitlig information skulle bl. a. förutsätta akademisk forskning, sektor-specifik forskning samt datainsamling och utveckling av kulturområdets statistikbas. Undervisnings- och kulturministeriet förväntas stärka sin roll som strategisk utvecklingsagent och samtidigt öka samarbetet med alla instanser som producerar och använder information och data.

Rapporten är ett första steg i att utveckla en grund för arbetet med indikatorer för kulturpolitik. Mycket återstår att göra och tyvärr finns det inte resurser för allt som vore nödvändigt. Statsförvaltningens inbesparings- och produktivitetsprogram gör det svårt att nå målen. Därför kommer det att ta tid innan rapportens förslag kan genomföras.

Rapporten sammanfattar förutsättningarna för att producera indikatorer. Den innehåller också en beskrivning av behovet att utveckla indikatorer. En del av behoven har formulerats som utvecklingsförslag. Vidare innehåller rapporten en förteckning över befintliga indikatorer som ministeriet kommer att använda.

Indikatorernas informationskällor är varierande. Statistikcentralen är den viktigaste källan, men också konst- och kulturfältets organisationer, agenturer, undervisnings- och kulturministeriet samt andra ministerier fungerar som informationskällor. Cupore, Stiftelsen för kulturpolitisk forskning i Finland, och den akademiska forskningen vid t. ex. Jyväskylä universitet har en central roll när det gäller att producera information. Rapporten behandlar inte den omfattande frågan om kulturpolitisk styrning med hjälp av indikatorer. Den avgörande principen är att indikatorerna inte kan användas som redskap i kulturpolitiken innan kunskapsbasen är tillräckligt solid eller innan indikatorerna är så mångsidiga att de täcker kulturpolitikens hela verksamhetsområde.

Rapporten inleds med en beskrivning av projektets bakgrund: å ena sidan ska alla ministerier ha en flerårig verksamhets- och ekonomiplan för planeringen av stats finanserna, å andra sidan måste man beakta det kulturpolitiska områdets utvecklingsbehov. Därefter följer en beskrivning av utgångspunkterna och metodologin för utvecklingen av indikatorer samt en sammanfattning av forskningen i Finland och utomlands. Efter det presenteras de kulturpolitiskt viktiga områdena där den kulturpolitiska genomslagskraften skall mätas och de genomslagsindikatorer som definierats för vart och ett av dessa områden. Rapporten avslutas med konklusioner om de producerade indikatorerna och med arbetsgruppens förslag till fortsatt utvecklingsarbete. En detaljerad förteckning över indikatorerna finns som bilaga till rapporten.